Efter ett års vidrig cancer somnade min pappa in i fredags. Vi tre barn och mamma satt vid hans sida och höll hans händer och hans kinder. 

Älskade pappa, mitt största fan och min trognaste bloggläsare och poddlyssnare. Han som lärt mig att aldrig vara rädd för att experimentera med mat och att alltid vara nyfiken på nya smaker, nya samtal och nya kulturer.

Ett roligt matrelaterat minne var när pappa initierat “indisk afton” (en helgs matlagning inkl. utklädnader, lite innan CA-diskussionerna…) med sina vänner hemma hos oss, samtidigt som att jag skulle ha hemma min första pojkvän… Eller hur du alltid skulle välja den konstigaste och starkaste rätten på alla restauranger. Eller hur du absolut skulle ha hårda skal till tacos men ändå satt och svor över allt kladd som rann över armarna. Eller hur pizzakillen kallade dig för “Extra Oregano”. Eller när du så självklart kom över till min första lägenhet och ställde dig och lagade köttbullar och ditt “världsmästarmos” när jag hade en fransk flirt på besök. Eller hur det var tradition att du alltid mötte mig vid tåget när jag kom på besök, och att vi därefter gick till Café Princess och åt leverpastejmacka och drack kaffe och pratade politik. Vår egentid. Eller hur du alltid ville gå till Lampan Thai eller till Indira när du var uppe hos mig, och hur besviken du var sist när du råkade beställa stekt ris… Hur du svor över vänner som kokade kräftor med för lite krondill och hur du alltid såg till att lovorda kockarna när du var nöjd på restaurang.

Ljuvliga lilla livsnjutare. Hur ska jag kunna gå vidare utan dig?

IMG_286647226415

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

AlphaOmega Captcha Classica  –  Enter Security Code