Som vissa av er redan vet var jag ett riktigt obehagligt litet freakbarn när jag var liten. Blodpudding var min absoluta favoritmat. När andra barn hos min dagmamma önskade sig våfflor, pannkakor, spaghetti och hamburgare så önskade jag mig alltid (mjölkstekt!) blodpudding med lingon. Mjölk i glaset. NJUTET.

Nu för tiden äter jag i princip aldrig blodpudding, men inte för att jag inte gillar det, nej, det är fortfarande lika kryddigt och sött och gott. Det är snarare för att 1. det är jäkligt svårt att hitta blodpudding av bra kvalitet och för att 2. jag absolut inte pallar att göra egen.

Men, häromdagen fick jag ett AKUT sug (järnbrist?), gick till Hötorgshallen och hittade en fin bit hos G.Nilsson. Stekte krispig (vilket ju är det enda viktiga egentligen), åt med stekta äpplen, hårdstekt brysselkål, spenat, bacon och en enkel senap- och honungsvinägrett.

Och konstaterade att blodpuddingen äger fortfarande mitt hjärta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

AlphaOmega Captcha Classica  –  Enter Security Code