Hej från mig

Hej gullisar som mejlar och hör av er om blogg och pod och events och annat. Jag blir verkligen jätteglad att ni hör av er!

Just nu har jag paus från allt: blogg, podd, jobb och Stockholm. I stället är jag i min hemstad och tar tillvara på tiden med min lilla pappa som är sjuk. 

Fuck cancer så jävla, jävla mycket.

När livet är såhär jobbigt känns allt annat än familjen väldigt oviktigt och blir liksom inte kul.

Är tillbaka i sinom tid.

(Tills dess finns jag på insta: @lisblo och på hej@lisablomqvist.se)

Kram!!!!!!

Ps1. Har ni tips på bra, rekorderlig mat i Skaraborg? Antalet pizzor vi äter här börjar bli ohållbart. 

PS2. Sedan sist. Födelsedag, mormors begravning och lite vår:



Hos mig: korv & chill

Ibland vill man ju bara ha lite korv! Hade köpt två sorter från Taylors & Jones och rostade morötter, citron, lök, paprika och zucchini i ugnen med ganska mycket chili och blandade sen upp med lite annat typ sallad, sockerärtor och mandel. Gott. Morgonen efter kompade jag ut hela dagen och vilade hjärnan på spa. Hjälpte tyvärr inte. 

Hos mig: torsk & pepparrot

Hade mormors fina knytblus på jobbet och gick sen förbi fiskaffären och köpte lite torsk. Finns det NÅGOT godare än småpotatisar, fisk, pepparrot ocj brynt smör? Tror inte det va? Lägg då till sparris, brytbönor och några räkor. Vi hörs!

Hos mig: kyckling & dragon

 Nu är det vår! En fin majskyckling Inklappad i smör med citron och dragon. Potäter, sparris, lök och citron. Sås på dragon, vitt vin, yoghurt och kycklingfond. Hej hej hej vad gott!

 Ja, som ni vet äter vi orimligt mycket quesadillas på vardagarna i det här hushållet. Men det är för att det tar 0 sekunder att göra, förbrukar alla dina rester och är så sablarns gott. I dessa hade jag kidneybönor, lök, majs, zucchini, lite riven restkyckling, skivad chili och ost. Yes please! 

Hos mig: lasagne 

 Lasagne! Vem gillar inte? Kolla vad fin denna blev. Försökte hålla fingrarna borta från idéskåpet och göra en helt vanlig lasagne denna gång. Och till en helt vanlig lasagne behöver man syrlig tomatsallad och en knäckemacka. Det har min mamma lärt mig. 
Puss

Hos mig: två frukostar 

   Japp! Är det helg så är det gottefrukost. Ovan ser ni två favoriter:

  • Äggröra m tryffel, en liten körv, lite chark och frukt. Tror att det tillkom en liten sparris. 
  • Våfflor. Ena med lök, avokado, rökt lax, citron och cf, den andra med blodapelsiner, sirap och en kräm jag gjorde på citron, vanilj och grekisk yoghurt.

Hos mig: kålpudding & lingon

    Av dessa bilder att döma förstår ni direkt vilken dag detta var. Söndag. 

Kålpudding. Gillar ni? Jag ÄLSKAR. Och så lätt att göra. Jag brukar dock inte ha ris i, även om jag tycker att det är gott. Lade in lite pressgurka, rårörda lite lingon, kokade en potät och kokade ihop en förjävla god gräddsås. Vad mer kan man önska sig en söndag? 

PS. Fick massa lingon av mamma <3 och är nu BESATT av lingonsmoothie. Tips. Så magiskt gott.

Hos mig: kyckling & goa grejer

 Detta är min sambos favoriträtt. Tror jag. Han ber i alla fall om den ofta och blir väldigt glad när jag gör den. 
Jag friterar bra kyckling. Gör en avokadosalsa med mango, chili och koriander. Vispar ihop en liten lime- eller chilimajo. Har jag kite picklad gurka eller morot hemma får det hänka på. Och även om jag har lite jordnötter att krossa. Kör sen upp allt på salladsblad och proppar rakt in i ansiktet. 

Hejdå, lilla mormor!

“Åh nej, jag som inte gjorde någon grynkorv i år!” sa min lilla mormor någon gång under vårt sista samtal. Och det säger allt om hur hon var. 

Under samma samtal sa hon att det var himla dumt att vi två nu inte skulle kunna cykla till ån och bada någon mer gång. Och så berättade hon hela historien om hur hon föddes i ett potatisland i Karelen år 1928. Och så skrattade hon åt minnet av hur jag och min kusin Sara lurade hennes granne med en trasig kaffesked (had to be there-moment) en sommardag när vi var kids. Och så frågade hon om jag skulle använda hennes kappa i vår (jag har på mig den idag). Och så pratade hon om hur hon lärt sig att man “inte skulle döma andra människor”, men också om hur homosexuella män “är så mycket fiiiiinare än vanliga män!”. Sen tog hon Henriks hand och tvingade honom att lova att ta hand om mig resten av livet. Och hon sa att hon var nöjd med sitt liv. Att det varit ett rikt liv. Och att hon längtade efter morfar och att hon kände att han väntade på henne nu.

Så kramades vi och sa vi att vi älskar varandra, vilket kändes så himla fint. För det har vi aldrig sagt, även om det alltid har varit underförstått. Nej, hon var ingen blödig en, min mormor.

Min lilla mormor. Trots att hon var 87 år så känns det här så obeskrivligt ledsamt. Antagligen av rent egoistiska skäl, för hennes skull är jag glad att hon inte behövde vara sjuk länge och för att hon förhoppningsvis är hos morfar nu – för hennes skull väljer jag att tro stenhårt på det. Men för mig är det ledsamt. För oavsett vad som än har hänt i mitt liv så har min lilla mormor alltid funnits där. På samma sätt, på samma ställe, med samma röst, i samma tofflor och i samma hus som alltid.

På alla mina miljarder tågresor mellan Stockholm och Göteborg har höjdpunkten alltid varit att swischa förbi huset i Floby. Hade jag tur så såg jag henne lufsa runt där i trädgården vilket i så fall gjorde hela min dag. Och hade jag lite framförhållning och ringde i tid så stod hon där i trädgården och vinkade när tåget åkte förbi. Jag har alltid kunnat ringa mormor oavsett om jag bara velat skvallra om Paradise Hotel, berätta om livet i den stora staden (hon frågade aldrig vad jag egentligen gjorde på mitt jobb, men hon frågade alltid om jag hade snälla arbetskamrater) eller för att lyssna på Flobyskvaller. Detta så länge jag inte ringde mitt i något av hennes favoritprogram på tv, då ville hon absolut inte prata. Jag möttes alltid av ett lågmält “Ja, det var Veera?” och sedan av en helt annan falsettröst och ett “Nämen är det du som ringer, lilla pluttisen!”.

It makes you fucking think, när någon du älskar dör. Aldrig förr har jag tänkt på det, men vi var nog rätt lika ändå, mormor och jag. Snackiga och tjötiga, inte minst med främlingar, men också lite enstöriga ibland. Orkar inte med tjo och tjim hur länge som helst. Ganska roliga, retstickiga och envisa som bara den. Och bra minne har vi! Och så ofantligt dåliga på att ljuga, båda två. Dök jag upp klädd i någonting som inte föll henne i smaken, så fick jag minsann höra det. “Och det var mig en gräslig klänning!”. Men mest av allt har jag så klart insett att det ju är mormor som fått mig så intresserad av matlagning. Hon var nämligen exceptionell.

“Från dig gick man aldrig hungrig”. Så skrev någon på minnessidan. Och så har det alltid varit, det vet alla. Annonserade man ett kommande besök fick man alltid höra ett halvtjurigt “Men nu jag har INTE hunnit baka eller förbereda något. Så du får ingen mat!”. Och sedan möttes man ändå alltid av, ja, typ det här:
IMG_8233.JPGDet gör mig så ledsen när jag tänker på att den här generationen håller på att försvinna. The original hipsters. Som hade sina grönsaksland och sina kakburkar och skafferier med sylt och saft och sina frysar med bär och som bakade bröd och gjorde korv och pastej. Som grejade med julbordet i tre månader innan jul men ändå bara stå i köket hela julaftonen – för att alla andra skulle få ha det bra och kunna äta mandelmusslor framför brasan. Som liksom helt opretentiöst såg en stolthet i att kunna saker i kök och hem. Inte för att instagramma, imponera eller för att “vara först” eller skryta om hur ekosmarta de var. Nej, utan bara för att det var så och man skulle ta tillvara och inte slösa varken mat, pengar eller något annat, och man skulle göra saker själv. Inte vara lat. 

Och den där matfilosofin har jag nog fått i generna, även om jag inte alltid är så bra på att utöva den själv. Saker ska vara ordentligt lagade och inte innehålla massa skit. Och fika får man visst göra, för det blir man glad av. Och servetter är festligt och hör till om man har främmat! 

Mormor bjöd aldrig på skrytmiddagar eller lyxiga, trendiga råvaror eller dyra viner eller skämde bort oss med prylar och pengar. Absolut inte. Men hon gjorde saker ordentligt och från grunden och alltid med själ och hjärta. Så jävla, jävla fint, är det. Och det där har satt spår i mig. För jag kan inte tänka mig en vackrare kärleksförklaring i hela världen än att någon har lagat din favoriträtt. Lagt märke till den. Tänkt på det. Planerat. Lagt ner sin själ och sin tid — bara för att göra dig glad, för att trösta eller för att du ska få känna dig speciell och för att du ska vilja komma tillbaka.

I princip alla tolv av oss barnbarn har varsin favoritkaka och hon försåg oftast alla våra önskningar. Kalle hade kaffekakan. Sara hade potatiskakan. Jens hade flottringarna. Petter, det freaket, hade morötterna i trädgårdslandet. Jag hade drömmarna. Och så vidare. Samma sak med frukosten. Jag ville ha leverpastej. Sara ville ha onsalakorv. Jens ville ha gröt. Jag fick alltid grynkorv till middag när jag hälsade på. Alex och Nick skulle ha varsitt fat köttbullar. Pappa fick rotmos och fläsklägg. Och ingen av oss gick nånsin hungriga från Gullåkravägen 17. Om inte det är kärlek är så vet jag inte vad det är.

När kommer man ens sitta vid ett sånt här fikabord igen? Kommer det någonsin igen att bli standard att alltid få bullpåsar* och kakburkar vid varje besök? Eller små snirkliga grattiskort på posten en vecka innan din födelsedag, ifall ifall posten skulle dröja? Om du som läser detta har en liten mormor eller farmor eller en liten snäll gubbe någonstans kan du väl göra mig en tjänst? Gå och krama. Skicka ett vykort. Tacka ordentligt för bullarna.

De senaste dagarna har jag tänkt på att jag nog från och med nu får ha som livsmål att bli lite mer som min mormor, nu när hon inte längre finns. Slösa lite mindre, bli lite mindre ego och lite mer down to earth och se till att alla alltid känner sig välkomna hemma hos mig. Jag ska försöka att göra henne stolt! Som gengäld för alla fina minnen och för allt jag lärt mig av henne.

Lilla mormor. Du var one of a kind. Det gör mig så ledsen att vi aldrig mer ska sitta och skvallra, du och jag. Eller cykla till ån. Eller sova middag på altanen. Men vi har haft kul, du och jag. Och hos dig var jag som allra tryggast.
*Vi var dock osense om just bullar och hur de ska bakas.
IMG_8235.JPGIMG_8234.JPGIMG_8236.JPG

« Older posts