HÅRT BRÖD
Idag påtalade min vän Greta att jag inte skrivit i bloggen på länge. Jag ber om ursäkt för det. Alla tre i familjen har varit sjuka och vädret… har inte bjudit upp till inspirationsdans direkt. Jag kom då på att jag har ett gäng opublicerade inlägg, ganska många tbh, från förrförra året då jag försökte skriva av mig lite ångest. Vissa riktigt deppiga när jag läser dem nu, kanske lite väl för att publicera nu. Vissa något mer lättsamma. Tänkte att jag kan publicera en och annan, som lite hissmusik under väntan?
Här kommer en av dem. Den handlar om Stockholm och stockholmare och om bröd och skrevs (med viss ironi) i början på september 2022.
Det var lördag och jag gick som vanligt till Bondens Marknad på Katarina Bangata. Jag brukar försöka vara där innan öppning eftersom det är viktigt för mig att lägga vantarna på de allra finaste buketterna från Svartbäckens Trädgård.
Bondens Marknad på Katarina Bangata är verkligen trippy. I tunnelbanan dit märks det att det nyss varit fredagsnatt. På Götgatan är det som Walking Dead på lördagar innan nio (obs skulle aldrig se en sådan serie, vet bara hur det ser ut “estetiskt”). Det är helt pissgrått och det ligger skräp på marken och en och annan zombie vankar gatan fram. Så kommer man fram till Narniagarderoben i korsningen Götgatan/Katarina Ban och kliver in på marknaden.
Där, i hela allén står det bönder! Tomater i alla färger och morötter och gröna blad i stora högar. Nybakt bröd och rökt fisk och honungsburkar och gud vet vad. Visst står det till och med en höbal någonstans? Man mår förjävla bra av att vara “på landet” en stund.
Kvar i den goa känslan efter inköp av solrosor och selleri och tomater landade jag sedan tillbaka i den hårda storstaden. Jag hade slagit mig ned på ett visst populärt café i närheten, jag ville ha en kopp och en frukostmacka. Stället… jag behöver inte namnge det… jag hatar det. Personalen är verkligen jättegullig och så, jag syftar bara på själva utbudet. Surt hipsterkaffe, alldeles för mörka croissanter och stenhårt bröd. Det fick man lära sig den hårda vägen som inflyttad lantis. Att det inte finns någonting som stockholmare hatar mer än mjukt bröd.
Där jag kommer från, med omnejd, det som jag numera kallar för “landet” (skjut mig). Där äter man mjukt bröd. Tekaka, hönökaka, limpa, polarkakor, grahamsbullar och rågsiktskakor. Pålägg som leverpastej och Onsalakorv och hushållsost. Det är jättegott verkligen. Mjukt är lika med färskt vilket är lika med premium.
I Stockholm finns det inga tekakor på caféerna. Det finns bara kylskåpskalla surdegsfrallor. Till och med i sådana hemska “cafétoast” är det surdegsskivor som av grillvärmen blivit extra hårda och snittar upp små sår i gommen. Det är som att stockholmarna blivit intutade av någon att det är såhär man äter bröd i typ Paris och då bara gått med på att ha det så här. Inte ens min närmsta Ica säljer så speciellt mjukt bröd när jag tänker efter.
Men det är bara att acceptera att det är så.
Länge trodde jag att det hårda brödet verkade som ett kyskhetsbälte för stockholmarna. Det ska liksom vara omöjligt att äta något så förbjudet som bröd. Du ska kämpa tills du blöder för att komma till det mjuka innanmätet, för att till slut inse att det absolut aldrig är värt det. Pavlov-bröd.
Men så här i valtider har jag landat i en annan tänkbar förklaring. Det stockholmska hårdbrödet är kanske bara en avancerad trollning? Ett humble brag inför övriga landet: Här har vi minsann råd med avancerad och regelbunden tandvård! Kolla vad vi kan äta, vi rika i storstaden som har råd att gå till Nytorgstandläkarna en gång i halvåret. Haha era lantislosers som måste äta MJUKT??? Bor ni i fattighuset eller. Kom hit och förlora en tand i en 72-kronorsfralla och kom aldrig mer tillbaka, era pissråttor.
(Rösta rött)