Jag tänker på Runo

När jag bodde i Lund gick jag över Botaniska trädgården och Östra kyrkogården till och från skolan nästan varje dag. Alla Lundagubbar ligger där: Tegnér, Aagard, Bulow, Thomander. Maffiga viloplatser för framgångsrika professorer och dess släkter. Sedan flyttade jag till Stockholm och har sedan dess ofta gått promenader över Katarina och Maria, gått omvägen förbi Nacka södra när jag är ute i Nackareservatet, och jag sneddar gärna över Adolf Fredrik på väg till mitt kontor. Men allra oftast är jag på Skogskyrkogården. Jag har nämligen alltid gillat att gå på kyrkogårdar, jag känner mig lugn och trygg där. Bara tankar som känns betydelsefulla ryms på kyrkogårdar, och jag tror att det är bra att vara på sådana platser med viss regelbundenhet.

Min pappa har ingen grav. Så jag tänker på honom vid andras. Och på mormor, på Mats, Birgit, Göran, Jennifer och alla andra som har försvunnit genom åren. När jag hamnade i sorg började jag att tänka på sorgen som någon slags filosofi, och fascinerades över dess språk, ritualer, stadier och dess platser. Jag skrev en bok om det. I efterhand tycker jag att den blev max sådär, jag hade gjort den helt och hållet annorlunda idag och jag tror att den hade blivit bättre.

Mormor och morfar ligger vid Floby kyrka. I alla år, trettiotvå närmare bestämt, skötte mormor graven och stenen med hans namn och plats för hennes. Jag var ofta med henne där, pysslade, vattnade, krattade lite i gruset. Man fick inte springa och inte prata högt, men det var ändå ingen tråkig eller ledsam plats. Min farmor och farfar har också gravar, men jag har inget minne av att jag någonsin varit där. De dog långt innan jag föddes och innan pappa träffade mamma. Jag hörde något om att deras gravar ska tas bort nu.

Skogskyrkogårdens Kvarter 29 ligger lite undangömt längst med muren mot Nynäsvägen. Där finns små gravstenar utan efternamn som ligger lite mer utspridda än de flesta andra, ni vet, gamla gravar utan symetri. Någon gång i veckan går jag förbi där och tänker på Runo.

Jag vet inte varför Runo fångat mitt öga och mitt arma hjärta av de 100 000 gravar som finns på Skogskyrkogården, men jag tänker mycket på honom och stannar alltid till en stund hos honom. Det känns som att jag måste tänka på honom om ingen annan gör det. Runo blev nästan fyra år gammal och levde mellan 1931 och 1935.

Under Runos namn finns en inskrift som knappt syns längre, den lyder: vad jorden gömmer ej våra hjärtan glömmer. Jag tänker på Runos föräldrar, om hur det var att leva vidare med hjärtat fullt av vad jorden gömde i mars 1935.

Flera av de andra små stenarna i närheten pryds av den typen av blygsamma kärleksförklaringar. Vår lilla solstråle BÖRJE 2 år. Vårt kära gull JANINE. Vår älskade lilla SIV – ditt minne lever. Alla dessa små barn som fanns en kort stund på jorden.

Jag överdriver inte när jag säger att jag gråter en skvätt varje gång jag går förbi Runo och de andra. För, utöver det faktum att de var just barn så är det alltid lika starkt när någon dör, rädslan att personen i fråga ska glömmas bort. Både som helhet och i detalj: hur personen var, vad hen tyckte om, vilka nycker och egenheter och karaktärsdrag och uttryck hen hade. Rösten och blicken och hur leendet såg ut. Det är en skräck att sådan information ska gå upp i rök. Och det tycker jag att de där små inskrifterna visar.

Men till slut är alla glömda, det är det som är så obegripligt. Det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig. Hjärtana som aldrig skulle glömma Runo slår inte längre. Sivs minne lever inte alls. Inga av dessa gravar har lyktor eller blommor, inte ens på Alla helgona.

Jag tänker på vänner och bekanta vars barn blev sjuka. På olyckor och sorger som föräldrar och syskon fick leva vidare med. För vissa gick det bra, för andra går det åt rätt håll, för andra fick barnen inte leva vidare. För andra vet man ännu inte hur det kommer att gå.

Jag tänker på Irenas text.

Jag tänker på Gaza och på de bilder man ser i nyhetsflödet.

Jag tänker på Amandas text.

Jag tänker på barn i grupp och vad som händer när de inte längre får ha varsitt namn.

Jag tänker på hur en enda sorg kan vara ett helt universum i ett helt liv, och hur många universum det blir av 11 000 dödade barn.

Jag tänker på hur många hjärtan som i varje hundradels sekund tänker på vad jorden gömmer.

Jag tänker på vad man lär sig om sig själv när man går på kyrkogårdar och tänker.

Jag tänker på den sovande pojken som ligger i vagnen jag skjuter framför mig.

Jag tänker på allt man aldrig kommer att förstå.

Och så tänker jag på Runo.