Mitt år som ardennerhäst
Jag har fått mens. Räds inte, det har faktiskt med mat att göra det också. Men också med lite annat.
I onsdags fick jag upp ett sånt fotominne i telefonen. Det var tydligen ett år sedan jag var på ultraljud och konstaterade att det låg en otippat gullig och livlig varelse därinne, jag fick en närbild på en liten fotsula som kickade mig. Där någonstans började lugnet.
Många har nog läst boken “Ett år av vila och återhämtning”. Det är nog kul för de flesta att fantisera om ett sånt år! För mig med. Faktum är att jag precis har haft ett just sånt år, och detta inlägg är någon slags bokslut över det år i livet då jag på daglig basis tänkt på mig själv som en ardennerhäst. Låt mig förklara.
Fem bevis på att jag levt som ardenner:
Jag blev KROPPSARBETARE
När folk frågar mig hur det har känts att bli mor och sådana där jättesvåra jättestora frågor har jag tänkt på det som att jag har gått från white collar till blue collar. Om jag tidigare alltid har suttit i möten, haft ett skrivbord och en dator, åkt tunnelbana och taxi, bara använt huvudet. Skrivit och tänkt och pratat. Så har jag nu i ett års tid låtit hjärnan vila och istället arbetat med kroppen. Som en takläggare eller en plåtslagare, eller en ardennerhäst. För herregud, inte har JAG tidigare använt min kropp på detta sätt? Både att vara gravid och efteråt innebar visst till nittio procent att kånka, bära, sitta, gå och stå i konstiga positioner, växa, föda, amma, läka och röra sig på helt nya sätt? Tänk vad kroppen kan och hur uthållig man är, who knew?
Det började med att jag fick en sån otrolig energi när jag blev gravid. Kanske var det för att oro och ångest lättade efter mången tidigare sorger på ämnet. Och även fri från den sjuka mensvärk som plågat mig i många år. Jag blev fri från prover och experiment och läkarsalar och mediciner. Jösses, vad skönt att slippa allt detta. Jag tror i efterhand att det var de där sakerna som gjorde mig till en orolig jobbig störig kaxig liten ponny som slet och drog. Men jag var också jätteofta en lat liten åsna, av exakt samma anledningar. Jag blev passiv och trött. Jag kände mig så fri och så glad när allt såg bra ut! Och i samma veva började jag liksom… städa på ett annat sätt? Baka? Plocka. Vika kläder. Rensa. A maid of my humble abode.
Men varför blev jag då just en ardennerhäst? Låt oss börja med det rent okulära. Så här beskriver Avelsföreningen Svenska Ardennerhästen rasen:
Den moderna ardennern är en mycket kraftig kallblodshäst och är ofta mycket mer robust och rund än många andra europeiska kallblodsraser. Benen är kraftiga och starka, ofta med yvigt, men inte för kraftigt hovskägg. Ryggen är enormt bred och ovanligt kort, men är väl musklad och stark. Bred bringa, djup och väl vävd bröstkorg och kraftig länd. Breda, tjocka lår med god muskulatur.
Like… You called? Aldrig hört en mer träffsäker beskrivning av mitt utseende. Jag blev mer och mer lik detta för varje dag som gick och det kändes bara härligt. Jag kände mig stark och frisk. Jag hade aldrig kunnat ana det. Jag gissar att det för andra kan vara precis tvärtom, att den här perioden i stället är påfrestande, tärande och utmattande. Jag trodde att det skulle vara så. Men jag är så otroligt tacksam att jag fick vara pigg och frisk hela varvet. Jag har verkligen känt att det varit så SKÖNT att låta kroppen arbeta på ett nytt sätt, och vila på ett helt annat. Som att den kom till nytta på rätt sätt för första gången.
2. Jag lunkade genom skog och mark
Mitt nya liv som ardennerhäst innebar att jag under graviditeten bara ville gå och gå och gå. Lunka runt! Jag gick överallt, tog långa promenader i maklig takt, långsammare ju längre tiden gick. I parker, vid sjöar, i skogen, genom stan, över kyrkogårdar, vid havet, runt torpet, i Köpenhamn, i Helsingfors, i Göteborg, på Rossö. Jag ville vara utomhus i min ensamhet och bara gå och gå och andas och kolla på naturen. Det blev ett slags beroende. Man känner sig som en regelrätt superhjälte när man når sina 10 000 steg i vecka 40. Jag tog en liten paus efter själva födelsen då jag var både lite skör och lite mör, men sedan var jag ganska snabbt igång igen. Tacksam för att det blev så. Min iPhone skvallrar om att jag under oktober och november i år gick minst en mil om dagen? Och jag märkte det knappt. Det var bara så underbart att gå med min lilla vagn med mitt lilla barn i. Vilken start på allt.
3. Jag fick lång man och glansig päls
Avelsföreningen Svenska Ardennerhästen igen:
I förhållande till den massiva kroppen så är hovarna ovanligt små, men de är sunda och starka och visar ofta inga tendenser till att spricka eller torka ut.
Right? Jag fick otroligt starka naglar, fint glow i hyn och håret var starkt och glansigt som aldrig förr. Kul? Jag kände mig väldigt snygg både som gravid och som new mom. Kul!!!
4. Jag LEVDE PÅ äpplen och morötter
Mitt liv som häst innebar också att jag tydligen bara ville äta “hö”? Nu skojar jag lite, men det var faktiskt lite så. Jag har i hela mitt liv trott att man som gravid skulle ha konstiga onyttiga cravings såsom daimstrutar och friterad ost, semlor med kaviar och oliver med anjovis i. Men jag utvecklade i stället ett helt otroligt sug efter råa grönsaker. Rå broccoli, rå blomkål, selleri, tomater, morötter, persilja, isbergssallad, gurka, tomater och en miljard äpplen, päron, jordgubbar och andra slags frukter. Det var det jag ville äta. Så det åt jag. Åt och åt och åt i nio månader. Beställde hem stora tråg med frukt. Jag var dessutom övertygad om att min son skulle heta Pär, som en hommage, eftersom jag i nio månader kände en så brinnande het kärlek till frukten päron. Som dryck föredrog jag isvatten, iskaffe eller grön juice. Akut äcklad blev jag av kött, gräddiga såser, varm mat, varm dryck och i princip all annan dryck än de tre tidigare nämnda. Back to nature, typ? Tackar detta märkliga persiljesug för fina järnvärden hela året <3
5. Jag behövde kraftfoder
När barnet, amningen och hösten väl var här kom det som ett brev på posten: det behövdes mer energi och kraftigare foder. Jag var inte längre sugen på äpplen och morötter, nej inte alls, utan gick bara och fantiserade om läckerheter som Twix, Mars, Japp, Marabou vanlig, Marabou Frukt & Mandel, kex, bullar, Snickersglassar, croissanter, McD-cheeseburgare och korv med bröd. Laddade med små chokladbitar i alla jackfickor, skötväskor och nattduksbord. Övertydligt vad världen försökte säga mig! Jag behövde kratigare foder när årstiden slog om! Kaffet blev gott igen och jag började dricka te igen. Jag var på grund av denna ökade hunger även tvungen att börja äta frukost på daglig basis för att orka tröska på. Som tur var har jag en man som under perioden september–januari gav mig frukost på sängen varje vardagsmorgon innan han gick till jobbet. Knäckemackor, kaffe, kanske en clementin eller en liten yoghurt fick jag som morgonutfodring.
I allvarlighetens namn skulle jag vilja rekommendera alla som har en nyförlöst partner hemma att göra exakt så: gör iordning en bricka frukost, väck henne, byt brickan mot barnet, fixa barnets morgonblöja och liknande så att hon får äta frukost ifred och kanske läsa en tidning. Lämna sedan tillbaka ett rent och varmt morgonbarn till henne i sängen och gå till jobbet. Om allt går som det ska kanske hon och bebisen kan somna om en stund. Den rutinen betydde mycket för mig och för att starta dagarna på ett både trevligt och effektivt sätt.
Och även innan bebisen behövde jag stärka upp med lite frukost. Innan-jobbet-kaffebar-kaffen förstärktes med ostfralla eller croissant under hela graviditeten, som på recept för att inte kollapsa av gravidhunger framåt niosnåret. Det var riktigt mysigt. Ska nog fortsätta med det när jag börjar jobba igen.
6. Jag åt LÅRVIS AV havre
Om du som läser detta varit med sedan Matmejlet-tiderna, eller kanske till och med tidigare än så, så vet du att jag länge gjort mig lustig över konceptet “trendig gröt” som man “arbetar med”. Jag både ska och ska inte nu pudla i frågan. Jag ska pudla genom att erkänna att jag fått rådille på gröt och att jag faktiskt krånglar lite kring den. Men jag behöver inte pudla så mycket eftersom det till syvende och sist är TYP helt vanlig havregrynsgröt som jag numer äter varje dag. Ibland blir det frukost, ibland mellis och ibland lunch. Även som middag once in a blue moon.
Så här gör jag min kärleksgröt: Varje söndag tar jag fram min lilla blender och mixar ihop fiberhavregryn, rågflingor och dinkelflingor till ett relativt slätt mjöl. Inte helt slätt, utan lite bitar tycker jag behövs. Fördelningen varierar, just nu vill jag ha mycket råg och lite go sågspånsfeeling. Detta blandas sedan i en bytta med ganska mycket salt, lite vanilj och lite kardemumma. Detta skakar jag ihop. Varje morgon tar jag sedan en deciliter pulver, kokar ihop med nästan tre deciliter vatten. Jag vill nämligen inte att det ska vara en FAST seg gröt utan lite lösare. Denna häller jag i en halvdjup tallrik och pudrar över rikligt med kanel. Därefter ringlar jag lite helt vanlig sirap på. Sedan äter jag den med LITE mjölk som jag häller på succesivt as we go för att inte förstöra konsistens eller temperatur. Hittills har jag inte tröttnat.
Jag började också baka som en galning! Bullar, piroger, småkakor, bröd, limpor, kex, sötebröd, ja FRYSEN SKULLE FYLLAS. Mängden mjöl jag köpt detta år…
Jo, just det, på temat. Min amningscraving of absolute choice har varit chokladbollar. Herre jesus vad gott det har varit. Har inte kunnat sluta tänka på dem! Hemgjorda med mycket kaffe. Eller köpta på kafé. Eller dessa helt otroliga från Ica. En och annan delicatoboll när det krisat. Oavsett sort, iskalla! Med en kopp brygg till. Gåshud.
7. Jag välkomnade vintern
Klimatet i Ardennerna där hästen först föddes upp är känt för sina hårda vintrar. Detta har lett till en härdig häst som är naturligt sund, seg och långlivad.
Ja fy fan, vad härdig jag varit! Jag tycker att jag omfamnat årstiderna på ett helt otroligt bra sätt, för första gången. Hösten var kanon. Ljus och vacker. Det började ruska på nätterna när jag nattammade mitt lilla barn och jag ville inte dra ner rullgardinen på nätterna just eftersom kontrasten var så vacker. Här inne, mjuk säng, varmt litet barn. Där ute, löven flyger runt, det viner och blåser i träden och morgnarna blir mörkare och mörkare. För första gången gav hösten och mörkret mig bara energi, ingen ångest. Och vintern sedan, vem visste att man mådde så bra av att hinna med en långpromenad i dagsljus varje dag under den mörkaste perioden? ”Varför har ingen sagt nått?” skoja. Jag vet ju knappt något annat än att man går till jobbet när det är mörkt och kommer ut när det är mörkt igen. Detta var en game changer.
8. Jag blev stark
En ardenner klarar att dra fem ton. Jag drog runt nästan lika mycket som gravid, no joke. När man var höggravid mitt i sommaren och folk inte gav en plats på tunnelbanan eller hjälpte en med kassar tänkte jag bara att “Jag är en stark häst jag är en stark häst och ni är lata losers” och det hjälpte faktiskt! Och sedan dess har jag burit mitt barn och diverse kassar och prylar från källaren och upp tre trappor flera gånger per dag. Och att dra runt vagnen nu i snö och modd? Ganska tungt tbh? Kånka den upp och ned från källaren. Just kring trapp- och källarfrågan hade jag mycket väl kunnat få totalt psykbryt om jag inte valde att se mig som en ardenner som mår bra av att dra lite! Men skämt å sido: jag har faktiskt blivit ganska stark. För jag har även börjat träna lite grann och det är en kick att känna att man blir lite starkare, och att det sjukt nog är… roligt? Ni hade rätt hela tiden? Det trodde jag inte direkt varken +11 dagar efter BF eller som sedermera akut nysnittad. Nu? Jag drar snart fem ton.
9. Jag fick ett gott lynne
Ardennern är älskad för sitt fogliga och lätthanterliga lynne, samt för att den är arbetsvillig och stark. Lugnt temperament och ett gott lynne.
Precis så har jag känt mig! Arbetsvillig och stark. Lugn i själen. Jag har tyckt så mycket om att växa fram mitt barn och sedan ta hand om det. Pyssla runt, gå runt, sköta om. Gissningsvis för att jag aldrig trodde att det skulle finnas något att sköta om. Det har givit mig ett lugnt temperament och ett gott lynne. Aldrig i mitt liv har jag varit så tillfreds och lycklig som under detta år.
Men!!! Nu är det över. Tyvärr! Jag har njutit, men nu är my great ardenner era över! Det känns väldigt trist.
Fem tecken på att HÄSTERAN är över:
Jag är inte lika hungrig längre
Jag har trappat ner amningen. Det var som att gå in i en vägg. Jag blev otroligt trött helt plötsligt och mensen dök upp som ett brev på posten och gav mig ont ont ont ont. Men en positiv sak med det hela är att jag inte är riktigt lika paniksugen på choklad och chokladbollar. Det känns bra. Nu kanske jag kan börja äta lite normalt igen. Men fy vad trött jag är. Är det inte spännande, att så här känner jag medan andra vänner har känt PRECIS tvärtom, att man mår så bra av att bli “fri” och “sin egen” och så vidare.
2. Pälsen har tappat glansen
Jag har blivit akut megaful? Jag tappar hår, risigt torrt barr, har fått rynkor, fnasig hy, torra läppar, tomma pattar och ringar under ögonen. Känner mig hemsk! Kanske fått skörbjugg av alla chokladbollar och snickersglassar jag ätit? Kan också ha lite att göra med väder och aktuell månad, men ändå? Väldigt tråkigt! Saknar min fina man och att känna mig lite go!
3. Jag har slutat att gå så där långt
Eftersom mitt barn just nu endast vill sova 30-minuterstupplurar och sedan vill komma direkt upp och se världen så går jag inte sådär mycket längre. Även detta har kanske lite att göra med vädret! Men det är trist! Jag känner mig slapp och lat. Det är jag inte, men jag är verkligen ingen härdig ardenner längre.
4. Jag har sämre lynne igen
Usch, allt detta gör att jag är tjurigare igen! Ängslig och lättirriterad. Osoft. Känner mig skyldig saker utan anledning. Nojar. Tråkigt för folk i min närhet, och för mig! Jätteonödigt!
5. Jag börjar bli sugen på att laga mat igen
Ja! Det var väl egentligen det jag försökte säga, hela tiden. Jag har inte längre några cravings och jag har ingen panikhunger. Det innebär att jag nu kommer att laga mer mat och förhoppningsvis skriva lite mer inspirerande inlägg! Det var bara ett lite omständligt sätt att säga det. Ber verkligen om ursäkt att jag startade en blogg och sedan knappt skrev i den? Det kommer nu när jag går in i ny era. Saker jag vill få ur mig och skriva om:
Krogliv nu och då
Att skapa en ny tradition
Vad man aldrig borde bjuda på
Mina favoritställen i stan (på olika teman)
Matminnen från olika resor
Veckomenyer
Torpkökets lilla filosofi
Trevliga ting (sjutton olika teman)
Min kokbokssamling
Rätterna i mitt liv
Finland
Vad jag längtar effter att äta i sommar
Mitt drömkök
Diverse pudlingar som tyvärr behöver göras efter 100 st Matmejl
Vad jag tycker om att umgås över lunch och vilket umgänge som passar vilken mat
Onödiga saker & jätteviktiga saker (köket)
Pros and cons med att vara stammis
Frågan är nu bara i vilket väsen jag ska kanalisera detta nya tidevarv, och hur jag ska göra det. Jag funderar på temat “skendräktig” så att jag kan köra varvet runt igen? Vad säger ni?
