Morgonfragment

Imorse när klockan var halv nio vaknade jag av att Henrik kom in i sovrummet och ställde en bricka bredvid mig innan han åkte till jobbet. På brickan fanns kaffe med mjölk, ett glas apelsinjuice, en liten yoghurt och två falurågrut. Ett med ost och gurka, och ett med skinka och julsenap.

På andra sidan av mig låg min morgonvarma bebis i sin lilla pyjamas och med sina runda kinder. Han sov, fortfarande. Som alltid låg han som ett litet plåster längst sidan på mig, inkurad med huvudet mot armhålan.

Jag låg där i mörkret och åt mina knäckemackor och drack mitt kaffe och kände så oerhört starkt att lyckligare än så här, det kan ingen människa vara. Får jag verkligen ha det så här? Är det lagligt? I just denna stund på jorden kan ingen människa ha det så här bra som jag.

Och det kan ingen! Inte jag i alla fall. Så jag menar inte att skryta. Jag bara konstaterar att det är overkligt. Jag har aldrig varit med om det här som händer just nu, ett litet liv i det stora, fast utan sorger, stress och ångest. Jag har aldrig varit så tillfreds, har inte vetat hur den känslan känns. Och jag kommer säkert aldrig att vara det igen. Nått skit kommer nog att hända snart. Då var det kanske nu som var tiden då allt som bäst. “Kommer du ihåg julen då Eyvind var nyfödd?”.

Kanske var det här livet peakade. Med falurågrut i sängen en måndag i december. Snart kanske jag är olycklig igen, snart kanske jag har ångest igen och flera nya sorger. Och då får det vara så, då är det helt okej. För idag ska jag vara universums lyckligaste människa från första till sista vaken minut.