Morgonfragment #2

Man förstår (så klart) verkligen inte sånt här förrän man är vuxen. Men jag gissar att det är ett av mina tidigaste minnen. Helgfrukostarna.

Ugnsbaguetter, Runda Bords, hushållsost och apelsinmarmelad på furubordet. Äggkoppar och saltkar. Kaffe i balja som luktade alldeles annorlunda på helgen än på vardagarna. Ovala bordstabletter i plast.

Ring så spelar vi på köksradion, prassliga tidningsdelar och pappa som alltid trummade. Trummisar gonna trumma. Trumma med till radions låtar med pekfingrarna på bordskanten med ögonen i tidningen. Trumma roliga melodier med äggskeden på kinderna för att locka fram mina skratt. Trumma trumma trumma.

Och grapefrukten. Den var en vuxengrej som hörde helgfrukosten till. Varsin halva till mamma och pappa, men ingen till oss barn. I min värld var grapefrukten som kaffe eller vin eller att köra bil, något som man bara inte håller på med som barn. Men det var så spännande att få smaka. Pappa som alltid matade mig grapefruktsaft med sin tesked och höll handen under. Beskt och sött på samma gång, mycket märkligt var det, likt ingenting annat.

Jag tänker ganska ofta på Kim Kardashian och hur hon och hennes systrar så maniskt försöker att skapa enorma äventyr åt sina barn i drivkraften av att “create memories”. Ha enorma temakalas, träffa barnens största idoler, besöka PSG i omklädningsrummet, åka jorden runt i privatjet, typ till Bora Bora och sådana ställen. Tänk vad snopet, både för Kim och för mina föräldrar (ganska få likheter i övrigt), att det man som vuxen sedan minns tydligast (och saknar mest) knappast var de stora stunderna, presenterna, hotellpoolen eller dagen på Liseberg. Utan att få sörpla lite citrusrester till tonerna av P4 en tidig lördagmorgon hemma i morgonrockar och nattlinne. Att det var det som betydde allt. Att bara få vara trygg hemma med sina föräldrar.

Imorse åt jag min grapefrukthalva och min pojke satt och hoppade upp och ner i sin stol för att han ville smaka mer och mer fruktsaft från min sked. Jag blev berörd av det. Som någon slags målbild jag haft av en perfekt stund. Ring så spelar vi stod på och någon önskade Marie Fredriksson-låten som vi spelade på pappas begravning. Kanske som ett litet tecken. Vem vet.

Nu ska jag bara lära mig att trumma med skeden på kinderna och att vissla sådär vackert, som en näktergal.